Början på en resa

Snön gnistrar kallt i skenet från lamporna på elljusspåret. Det enda som hörs är min flämtande andning och stavtagen när jag skidar fram i kvällen. Tankarna vandrar, som så ofta, till Lofoten och äventyret som väntar. Det närmar sig nu. Bara tre veckor kvar tills kursen börjar. Jag är förväntansfull, nervös, uppspelt, orolig och glad.  

Resan hit har varit något av en känslomässig berg- och dalbana för mig och inte minst för Håkan. Knäskadan i slutet av november var mycket nära att sätta punkt för Lofotenplanerna. Inbetalningen i januari närmade sig, vi hade fortfarande ingen operationstid och kunde inte se att det skulle lösa sig i tid utan ett smärre mirakel. Ledsna och en aning bittra kom vi fram till att vi måste tacka nej till platserna följande dag. Efter så lång väntan och osäkerhet var det ändå skönt med ett beslut. Men nästa morgon får vi det otroliga samtalet att Håkan får komma in på operation om ett par dagar! Allt tack vare en förstående ortoped som trollade fram en tid där det nog egentligen inte fanns någon. Så plötsligt var allt möjligt igen. Vi betalade in kursavgifterna i grevens tid, Håkans menisk friserades om och drömmen lever fortfarande!  

Jag svänger av från eljusspåret och in på det oupplysta korpspåret. Det känns som om resten av världen tonar bort när mörkret sluter sig omkring mig. Jag slår på pannlampan. Ungtallarna är böjda av den tunga snön som ligger som ett täcke över landskapet. Jag saxar upp för en backe, sätter i stavarna, trycker ifrån och glider mjukt vidare.  

Vi visste med en gång när vi läste annonsen att det där, det vill vi göra. Kursplanen såg ut som ett smörgåsbord av roliga och ännu roligare aktiviteter. På några minuter hade våra planer ändrats. Från att under flera månaders tid ha siktat på ett år i Nya Zeeland, så blev nu i stället klättring och skidåkning på Lofoten målet. Vi skickade in våra ansökningar redan förra vintern. Ingen mening med att vänta när man vet vad man vill, resonerade vi. Till vår stora lycka fick vi i augusti svaret att vi båda två ingår i den grupp på tio personer som antagits.  

Jag har inte skidat det här spåret förut, men vet att det ska vara 9 km långt. Men min känsla för tid och rymd är helt klart inte att lita på noterar jag, medan jag undrar om jag är ungefär halvvägs eller snart tillbaka. Det känns som att jag skulle kunna fortsätta på spåret mil efter mil där i mörkret mellan höga tallar och ruvande granar. Sådana saker som vad klockan är eller hur långt jag åkt är inte längre viktiga. Det enda som existerar är jag, mörkret och skogen.  

Lika säkert som jag vet att jag vill genomföra den här kursen, lika nervös och osäker är jag emellanåt på min förmåga. I mina mentala skrymslen och vrår tar mina okända kurskamrater form som elittränade övermänniskor utan några som helst nerver eller sådana rädslor som tynger oss andra dödliga. Detta är ju i och för sig ett mönster som upprepar sig, och hittills så har faktiskt inte mina farhågor nånsin besannats. Men hjärnspökena finns där även om jag aldrig låtit dem hindra mig. Kanske är det meningen att jag ska känna de här känslorna ibland. Och lära mig hantera dem. Kanske kommer det i slutändan att göra mig till en bättre klättrare. Det är i alla fall en tröstande tanke. 

Korpspåret går ihop med ett spår jag åkt tidigare, så nu vet jag att det inte är långt kvar till stadion. Med den harmoniska känslan i kroppen som man får utav ansträngning och av att vara nära naturen, skidar jag lugnt med ett leende på läpparna den sista sträckan.

/Larissa