Konsten att ta sig nerför en backe

Frankrikeresan lever kvar i minnenas värld och på kontoutdraget. Skönt var det i alla fall att ha semester från semestern (semester från jobbet för att vara på Lofoten och sedan semester från Lofoten för att vara i Frankrike). Nu är vi tillbaka i nordnorge och har bara semester.

De veckor som gått sedan dubbelsemestern har varit  både roliga och lärorika. Först stod aidklättring på programmet. Aidklättring är en diciplin i klättring där man belastar utrustningen för att ta sig uppåt. Istället för att hänga i fingertopparna och desperat, skrikandes de franska svordommarna man hunnit lära sig, försöka hitta någonting att ställa fötterna på så kan man lugnt och tryggt(?!?) hänga på den senast placerade säkringen.

Mycket prylar går åt när man
aidklättrar. För tillfället har
jag inte koll på någonting

Metodiken är enkel:
1: Placera en säkring så högt du kommer åt och koppla in din karbin med tillhörande liten (typ) repstege - stege nr. 2 Du använder två stegar!
2: Kliv upp med ena benet på stegen och belasta denna samtidigt som du ber till högre makter att säkringen sitter kvar.
3: Bra (phu) den håller. Vi hoppar lite lätt i stegen för att förvissa oss om att prylarna verkligen sitter. Jodå det är stabilt som dr Alban sa. Då kliver man över från stege nr 1 och belastar säkringen fullt ut.
4: Ta med dig stege nr 1 och koppla även den till säkringen så har du två stegar att stå på.
5: Nu, fort som attan, koppla repet till den förra säkringen där du tog stege nr 1 ifrån.
6: Upprepa från steg 1!

Jag tar mig friheten att länka till en instruktionsfilm för det kan vara så att några inte förstod ett skit.

http://www.youtube.com/watch?v=yeqVlUBZ-D8 plese click the link and watch :)

Och efter att ni har sett filmen så kan jag intyga att det är precis så vi får lära oss att klättra här på skolan.

Larissa räddar Herman som "skadat"
sig under klättringen. Vår lärare Jonas
övervakar det hela

Nu kan jag lite snyggt och elegant byta till nästa kurs. Nämligen första hjälpen och kamraträddning. Skulle uhellet vara framme så är det bra att ha lite basic livräddning i bakfickan. Hjärt-lungräddning (HLR) får de flesta av oss lära oss från barnsben vilket är oerhört bra. 2 inblåsningar och 30 kompressioner är det senaste! Som alla vet(!) så är det 100 slag i minuten man skall simulera när man gör komprisionerna. Ok bra, 100 slag i minuten, men hur ska man få in rätt rytm i denna stressade situation? Minnesregler mina vänner! Minnesregler! När du står på knä och svettas ska du se till att ha Bee Gees storhit i skallen. Den går såhär- A a a a staing alive staing alive a a a a staing alive osv... Skulle man känna att låten blir lite tröttsam efter sisådär 10 minuter en kvart så kan man alltid byta till Queens kanske lite mindre opptimistiska "Another one bites the dust".

Var tänkt att vi skulle ta en promenad
på den bortre ryggen men vädret tillät
oss konstigt nog inte att göra det

Fjällklättring stod på programmet den senaste veckan. Det har kanske inte varit så klätterteckniskt svårt utan tanken var mer att gå "luftiga promenader" eller mer korrekt- ryggtraverser. Man går helt enkelt mellan fjälltopparna längs de högsta punkterna och tänker "ohh shit vad långt ner det är på vänster sida. Bäst att inte trilla ner där. Jag drar mig någon decimeter (om det nu går) till höger för där är stupet åtminstonde inte lika högt. Kanske bara 150 meter?" Nej nu överdriver jag en smula. Tanken var att vi skulle känna så men de mest klassiska (och därmed brantaste, mest spännande och roligaste) ryggtraverserna fick vi inte gjort eftersom vi inte hade vädret på vår sida denna gång heller! Men jag är inte bitter... eller kanske lite men topparna står kvar till en annan gång.

Larissa firar sig ner för att kunna
fortsätta ryggtraversen. Ser ni de
tre personer som står lite längre bort?

Det där med vädret är då ett roligt litet kapitel för sig själv. När vi kom hit så ville vi ha mycket sol och fina, härliga dagar. Allt eftersom utbildningen pågått så har kraven sänkts till att det ska vara uppehåll... när inte ens det räcker till så kan det väl inte vara så j*vla mycket begärt med åtminstonde lite sikt? Men det är åtminstonde pedagogiskt väder. Hur mycket hade man lärt sig av att tralla runt i solsken hela dagarna? Nej blött och kallt ska det vara! Lägg till lite vind och du blir expert i att klä dig på fjället och det är bra :)

En spricka i molntäcket måste
firas med en bild
Larissa och Håkan i
Trolldalen

Nu senast blev vi skjutsade med båt in i trollfjorden. Därifrån tog vi oss till fots upp till trollfjordshyttan. Middag, bastu och allmänt ljug stod på schemat innan det var dags att sova. Kommande dag skulle ägnas åt att vandra upp för en ränna och korsa ett bergspass för vidare färd ner mot fjorden på andra sidan där vår skjuts tillbaka väntade. Gissa en gång om turen gick att genomföra? Nej för det hade snöat tre dagar i sträck... mitt i sommaren... typ... så här mycket vinter har vi inte haft på hela vintern sammanfattade Larissa det. Lavinrisken var helt enkelt för stor. Inget annat att göra än att ringa efter båten som fick komma och hämta oss igen. Arild Meyer, vår lärare under veckan tillika legend i klättersammanhang, frågade oss vad de gjorde på den tiden då det inte fanns mobiltelefon. Vi elever stod som frågetecken allihop. "Enkelt" sa Arild och flinade. "Vi gick igenom passet".

Jesper och Espen i Trolldalen

Larissa med Henningsvaer i bakgrunden

Svårt att veta när man ska le mot kameran
med solen i ögonen så det är lika bra att le hela tiden

Vem behöver skidor när det finns spade

Och till sist Hurtigrutten som vänder inne i Trollfjorden.
Vi battlade vilken båt som hade flest turister som kunde
vinka mest och ta flest kort på varandra... Jag tror dem vann

Vår, baguetter och kalksten!

Nyanländ i alpinismens huvudstad,
Chamonix

Solen bränner på ryggen och vaderna, men det märker jag inte. Jag rör mig lätt och målmedvetet. Ser mig om efter bra fotplaceringar. Finner en skarp list till vänster och lite ojämnheter som duger till friktionssteg för högerfot. Smidigt förflyttar jag mig högre upp. Jag börjar lära mig läsa kalkstenen och finner snabbare de gömda grepp och steg som klippväggen döljer. Det är en sån där dag då det känns som att klippan arbetar med mig istället för tvärtom. Jag har funnit en rytm och flyter utan större ansträgning uppför väggen. Det känns bra. Nej bättre, det känns fantastiskt. Kropp och psyke i harmoni.

Egentligen ser utsikten ut som på tavlan

Vi är inne på andra veckan av sportklättring nere i Orpierre i sydfrankrike. Sportklättring innebär till skillnad från den traditionella klättringen att det redan finns färdiga bultar att klippa in repet i när man klättrar upp. Det känns skönt att bara kunna klippa in sig och veta att säkringen håller (99,9 % av gångerna iaf) om man faller. Största risken vid ett fall här är stukning eller brott av en ankel. En av de danska deltagarna råkade tyvärr ut för just detta första veckan här när han tog emot sig olyckligt mot en hylla. Smått frustrerad vilar han nu ankeln i form inför återfärden till Lofoten.

Samma utsikt- annan dag! Mont Blanc
i bakgrunden

Jag har nästa bult i brösthöjd. Jag klipper i en expresslinga och klipper in repet på den. Det tar bara ett par sekunder och så fortsätter jag upp. Klättringen blir lite svårare och jag fokuserar på att ha balans i alla rörelser. Jag har bulten med senaste säkringen strax under fötterna och ett litet överhäng att ta mig över innan jag kan klippa nästa bult. Metodiskt letar jag efter ett sätt att komma upp. Tiden rinner iväg och jag byter grepp för att avlasta musklerna. Nerverna gör sig påminda, jag vill INTE falla. Det är inte någon risk att jag skadar mig om jag faller här, men ändå vill inte kroppen lyda när jag befaller den att fortsätta uppåt. Jag mumlar en osande svordom över min egen feghet innan jag lyckas ta mod till mig och göra ett par flytt som är lite utanför min komfortzon. Sådär ja! Så är nästa bult klippt.

Chamonix nere i dalen

Vad är det egentligen som driver folk till att klättra? Varför utsätter jag mig för det här? Vissa dagar ställer jag frågorna och andra dagar sitter jag inne med svaren. Klättring är minst lika mycket utmaning för psyket som för kroppen. Jag tycker om den kombinationen. Det krävs också att man litar på den man klättrar med, den personen håller bokstavligt talat ditt liv i sina händer. Det växer fram en speciell gemenskap av den här tilliten. Självklart har man kamratkontroller och sådant, men till syvende och sist så måste man ändå lita på den man klättrar med. Jag är övertygad om att det blir en annan gemenskap som går djupare än om man spelar till exempel fotboll tillsammans.

Håkan myser på cafe i
Chamonix

En annan sak som kan tyckas obetydlig, men som i den världen vi lever i idag är rätt ovanlig, är förmågan att fokusera och tänka på endast en uppgift. När jag klättrar (ledklättring) så är jag så fokuserad att klättringen just där och då är det enda jag tänker på. Under de flesta stunder på dagen så far tusen olika tankar genom huvudet, mer eller mindre medvetna. Så att bara, bara tänka och fokusera i nuet är för mig dyrbart, och välsignat skönt några gånger.

Efter att i två månader hållt en strikt matbudget i dyra Norgeland, så blev det något av en motreaktion när vi kom till Frankrike. Vi har visst ätit ute och ätit gott lite mer än vad vi borde. Ostfondue och rödvin i Chamonix, tre rätters middag i Cannes och en avstickare till Saint-Tropez för glass och milkshake. Jag tror bestämt att vi har haft semester. Eller som norrmännen säger; vi har haft ferie från ferien från ferien (halvårskurs, Frankrike, Cannes). Och vi har ätit baguetter i parti och minut... till frukost och lunch och som tillbehör till middagen. Jag tror faktiskt inte att jag överhuvudtaget vill se en till baguett igen på länge! I Orpierre så ha vi kört fellesmiddag. Två och två lagar middag för hela gruppen. Det är betydligt bättre för ekonomin. Men första veckan gjorde vi misstaget när vi handlade mat att inte dubbelkolla med varandra. Vilket resulterade i en meny med pasta, pasta, pasta och vad var det nu igen... jo, mer pasta!

Trångt om plats på tåget ner efter
Vallé Blanch

Tanken i Chamonix var att vi skulle få en mix av alpin klättring och skidåkning. Men eftersom vi är den halvårskursen som haft i särklass mest tur med vädret (läs ironi) så blev det enbart skidåkning och mest i anlägg. Vi lyckades få tillräckligt bra förhållanden för att köra skidklassikern Vallé Blanch som löper ned över en glaciär i Mont Blanc massivet. Man tar kabinbanan upp till ca 3800 m ö h och går med stegjärn ut på bergskammen förbi de mest exponerade platserna innan man spänner på skidorna. Eftersom vi åker på en glaciär med allt vad det innebär av glaciärsprickor så kan man inte göra det i vilka förållanden som helst. Inte utan att utsätta sig för stora risker. Vid ett par ställen gick "leden" över en snöbro mellan sprickor eller tvärs över en smal spricka. Då fick man ta lite fart och susa över. Det kittlade iaf i min mage!

Nöjd och glad efter klättring

Det som gjort mest intryck på mig under resan är dock klättringen i den sömniga franska byn Orpierre. Vi bodde första veckan på en liten lantlig gård med typiska charmiga stenhus, massor av grönska, rader av äppelträd och en hage med ponnyer intill. Mer pittoreskt och mysigt blir det inte. Trots att vi återigen drabbades av en del dåligt väder så har vi fått rätt mycket klättrat. Håkan drog till sin stora besvikelse på sig en förkylning andra veckan vilket hindrade honom från att klättra så mycket. Jag och Esben slog oss ihop under vecka två. Det visade sig fungera ypperligt då vi är på samma nivå och i tillägg de ivrigaste. Ofta kom vi iväg tidigast och tillbaka senast.



Grillning med gänget

Efter några dagars intensivt klättrande så var kroppen tillika psyket slitet. Men torsdagen lovade fint väder så naturligtvis skulle vi klättra. Jag och Espen hade dessutom blivit snuvade på den leden vi allra helst ville klättra innan vi for. "Voyage", en 120 m lång led uppdelad i fyra replängder med gradering från 5b till 6a. Dagen innan hade vi kommit så långt att jag nästan klättrat hela första replängden när himlen öppnade sig och spolade ner mig med svansen mellan benen. Till skillnad från det fantastiska flytet jag haft ett par dagar tidigare i min klättring så kändes allt tungt, stelt och läskigt den här dagen. Jag hade hittills hårdast klarat att leda (när man klättrar med repet från backen och klipper in sig i säkringarna allteftersom) 5c+ men dagens tur på Voyage skulle ge mig en 6a att bita i. Jag undrade stilla hur jag skulle lyckas med det när jag dagen till ära slet med att ta mig upp saker som är mycket enklare. Efter några korta leder tyckte vi att vi var tillräckligt uppvärmda. Vi lämnade ryggsäckarna till våra vänner för att slippa den extra tyngden. Tog med oss bara en vattenflaska med vatten och gav oss av. Vandringen upp till väggen i den dallrande eftermiddagshettan gjorde att en god del av vattnet gick åt. Vi börjar uppför väggen. Klättringen är fin, men jag är fortsatt tung och stel och jag är nervös. Jag fasar lite för den sista replängden när jag ska leda 6a sprickan. Till slut är det dags. "Jaja, nu får vi det här överstökat." Tänker jag med ett accepterande. Vinden sliter i mig här uppe, det känns skönt för min lätt solbrända hud men nerverna protesterar. Jag jobbar mig upp i sprickan. Det är tungt, men jag bestämmer mig. Jag finner mitt jävlaranamma och även lite klätterteknik gömt i en vrå. Jublande tar jag mig upp i god stil utan att hänga i säkringarna! Det var dagens prestation. Kanske till och med veckans. Jag är varm, törstig, hungrig, kissnödig, trött, har djävulskt ont i fötterna men jag är lycklig.

Vårt mysiga boende i Orpierre

Det är lång väg ned från toppen till byn, ca 45 minuters vandring. Påväg ned rundar vi en krök och där sitter Håkan på stigen med kallt vatten, chips och torkade nötter åt oss. Det tar ett par sekunder att inse att det inte är en hägring utan att jag helt enkelt har världens bästa och mest omtänksamma pojkvän! Trots att han var sjuk så gick han upp och mötte oss när han fick veta att vi lämnat ryggsäckarna och klättrat utan mat och vatten. Där fick han många pluspoäng vill jag lova!

Strandhäng i Cannes

Trerätters middag i Cannes

Grabbarna poserar

Esben och jag

Orpierre



Så här kul är det att klättra

Sådärja, en lång men mycket förkortad rapport om våra tre veckor i Frankrike. Hoppas allt är bra med er därhemma! Vi saknar er och uppskattar alla stora och små hälsningar :) Kram på er!

Frankrike nästa aurevoir

Dit upp ska vi

 Jag tror det är dags att köra min vanliga stil när det gäller blogginlägg. Nämligen skriva och publicera utan att tänka efter innan eller efter eller hur det nu blir utan bara rabbla på det som finns i huvudet för tillfället. Det är så att vi sticker mot Frankrike om en timme och efter hårda påtryckningar (Mimmi) måste en ny blogg ut innan dess. Sedan är det förmodligen tyst på den här fronten i tre veckor tills vi kommer tillbaka. Låter jobbigt va? Jag hörde att många där hemma tagit av vinterdäcken... sedan ska jag nog sluta retas annars får jag nog inga bloggläsare kvar ;)

Lite utsikt efter vägen. Fint eller hur?

Ja Frankrike då? Vad ska man dit och göra? Äta sniglar och dricka vin kanske tänker ni då. Ja varför inte säger jag. Det ska nog hinnas med både vin och mörk choklad, god mat och musik och stearinljus och lite sånt där myspys. Men i huvudsak, som de tappra blogglusar ni är redan har förstått, så ska det åkas skidor, gås toppturer och klättras på både snö och klippa. Första veckan kommer vi att roa oss i Chamonix som bjuder på utförsåkning i världsklass! Ligger nära gränsen mellan Schweiz, Italien och Frankrike vid foten av Mont Blanc. Här ska det förutom skidåkning hinnas med lite alpina turer och dans på discogolv också. Shopping av lite diverse friluftsprylar kan jag inte helt lova att det inte blir...

Håkan ligger lite före för att kunna fota

Sen har vi två veckor i Orrpierre som ligger ytterliggare lite söderut i Frankrike. Vet inte så mycket om det här stället men det ska vi nog hinna lista ut. Klättras ska det i alla fall göras. Vi kommer att bli starka som troll var så säkra på det.

Topphäng med Johan svensk nr 3

Speaking of klättring så klättrade Larissa en handjamsspricka 20 m 5+ (alla som inte är insnöade på klättring... ursäkta) som får stå som rekord för henne tills vidare. Bra jobbat tycker jag och skojar om att jag borde anamma Teds utläringsteknik. Alltså att innan du blir för glad och kaxig ska du tryckas ner i klätterskorna ordentligt. Sagt och gjort fast utan att det egentligen var meningen. Jag leder första replängden av en led varpå Larissa tar över och ska klättra andra och sista. Vi har gått ner lite i svårighetsgrad men det behöver inte säga så mycket. Var ett tag sedan vi käkade frukost nu... addera lite kyla och trötthet och utan säkringsmöjligheter på det och vips har vi en Larissa som säger, efter att ha klättrat det cruxiga partiet, citat. "Fy fan alltså! Jag trodde antingen att jag skulle spy eller svimma så jävla rädd var jag:" Jag är stolt över min tjej :) Nu börjar det bli kul ;)

Äta=spise på norska

Allvarligt talat så börjar Larissa bli riktigt tuff. Från att ha varit misstänksam mot att falla börjar hon så smått trumma på uppöver väggarna. Det är kul att se. Några fall har vi inte hunnit med och tur är väl det. När berget är uppbrutet i mindre vertikala partier med många hyllor och avsatser i mellan blir det som att börja om från marken när man klättrar förbi ett sådant parti. Då gäller det att säkra därefter. I Orrpierre är det bara sportklättring (säkrar in oss i färdigplacerade bultar i väggen och lägger inte egna. Lite enklare och säkrare... typ) på vertikala väggar som gäller.

"Så här fint väder har vi"

Här hoppas då i alla fall jag på att det kommer att bli några ordentliga susare i luften. Inte för egen del för jag kan de där grejerna redan (berätta inte vad jag pysslar med på hykieberg) ;)... jodå det är faktiskt riktigt skönt att falla genom luften när man klättrat tills man inte orkar längre. Lite besvikelse infinner sig i ögonblicket när man tappar taget. Sedan blir det helt plötsligt ganska lite ansträngning ett tag i själva fallet. Går liksom inte att göra så mycket och är det ett säkert fall där risken att slå sig mot något är minimal kan man lika gärna lära sig att slappna av i den fasen. Det är faktiskt ganska skönt efter en hejdundrande ansträngning som klättring kan vara ibland.

Säkra var det ja?

 Nej nu har den där timmen gått och nu ska bussen packas för avfärd mot flygplatsen. Jag hade egentligen tvåtusen andra grejer att berätta men jag hann åtminstånde lägga in lite bilder :D Ha det bäst och skvallra lite med ett inlägg så det blir lite läsning på den här sidan bloggen också. Det vore schysst tycker jag :D Kram kram

Varierande väder

Tuffa killar som stickar!

Veckan som var skulle ägnas åt toppturer.Vi skulle parvis få planera och genomföra en dagstur till fjälls med allt vad det innebär. Vilken topp skulle vi gå på? Hur såg lavinrisken ut? Vägval? Och inte minst av allt själva guidningen med en massa hittepåsnack! Siktet var inställt på Lyngen som är en halvö i nordnorge med fantastiska toppar att åka skidor på. Fint väder hela veckan skulle kunna innebära sammanlagt 8000 höjdmeter i benen innan hemfärd. Det blev inte fint väder! Vädret ville oss annat! Regn och rusk gjorde att vi försökte oss på ett litet säkrare kort i Riksgränsen där minusgraderna nog skulle infinna sig i och med inlandsklimat. Tjena! Det var ännu sämre väder där så det blev två dagar på hytta innan vi röstade för att åka tillbaka till Lofoten (Så det känns oerhört bra att läsa på facebook att ni har skitväder hemma i Dalarna efter att ni har lovordat och retats med det fina vädret. Rätt åt er!) :P... Larissa fick en ny mössa i alla fall för det blev en hel del stickande och virkande på hyttan.

Guiden pausar för en rövarhistoria

Speaking of that... vad menar garntillverkarna med att bara göra garnrullar som inte ens räcker till en hel mössa!? Jag skulle hälsa från alla andra killar i klassen som virkar att de är saligt förbannade på detta. Då måste vi ju köpa en extra garnrulle för att göra klart mössan och då blir det en massa garn över så då måste man köpa ytterliggare en garnrulle och göra ytterliggare en mössa. Jag blir så arg! Vi börjar misstänka att de är rätt smarta i garnbranchen. Men i alla fall... Vi åkte tillbaka till Lofoten och lyckades pricka in de två finaste dagarna hittills med fina toppturer. Jag fick guida på fredagen vilket var den klart finaste dagen med den klart bästa snön och den klart snyggaste guiden... ok stryk det sista. Larissa ser ju rätt bra ut hon med men hon skulle guida på tisdagen vilket innebar att vi fått lov att ta med en kanot på fjället för att ta oss fram så mycket som det regnade. Det blev aldrig någon tur den dagen. Våra Goretexjackor klarade inte den vattenpelaren.

Klart fina miljöer att vistas i 

Nu är vi inne i påskveckan. Hopp och lek med andra ord. Ingen skola utan nu får vi hitta på saker själva att roa oss med. Larissa bestämde att vi skulle göra älggryta till att börja med. Smakade bra med trattkantareller (egenplockade och torkade) och lingonsylt (egenplockade och syltade). Älgköttet (egenskjutet och infryst) har vi fått av Kalle och det tackar vi hjärterligt för. Rödvinet saknades då men några dagar senare lämnade snälla engelsmän lite öl och rödvin åt oss. De tyckte att de inte behövde ta med det hem.

Innan vi ger oss ut på tur checkar vi
alltid att transceiverna är påslagna

Du har +1:at detta offentligt. Ångra

Det blir inte så mycket av det goda eftersom vi är i Norge och i våra svenska fattiglappars ögon sett så är allt det goda dyrt. Men det är bra för figuren. Gå på turer och slänga i sig en macka i farten till lunch och inget gotteri på kvällar och helger gör att det smyger fram lite muskler här och var. Konstigt att ingen har tänkt på det där? Att äta nyttigt och inte för mycket samtidigt som man rör på sig gör att man går ner i vikt och blir fast och fin? Jag tror jag ska skriva till Aftonbladet och ge dem ett kanontips på en ny metod som kan fungera.

När det blir för brant ställer
vi upp "hällyftarna" på våra
bindningar.

En del klättring har också hunnits med. Tar oss ca15 minuter från dörren till foten av en klippa med replängder på 100 meter så det gäller att passa på när vädret tillåter. Medans jag ändå håller på att berättar så kan jag tala om att det tar lika lång tid till foten av en klippa med replängder på ca 500 meter. Men så bra har inte vädret varit än så det berget har vi inte hunnit med ;) Yribollen.no (www.yr.no är en norsk vädersajt) har meddelat dåligt klippklätterväder resten av påsken så Larissa och jag har funderar på att ta stegjärnen på fötterna och plocka fram isyxorna för att klättra lite mix. Finns intressanta rännor med skarsnö och klippa (issäsongen kom och gick utan att den märktes på Lofoten) som vi ska kunna komma upp på. Då har vi åtminnstonde kläder på oss för busväder. Fast jag börjar allvarligt fundera på att förvänta mig exakt det motsatta väder som yribollen.no meddelar. Jag kan ju inte ha mer fel än vad dem har tänker ja?

Larissa och vår lärare Thorbjörn

Ja så har det varit första april också. Larissa blev bestört när jag meddelade att hennes syrra skrev på facebook och berättade att hon skaffat pojkvän. Telefonen åkte snabbt upp och Larissa undrade om inte storasyster hade rätt att få reda på lillasysters privatliv innan facebook... april april :) Mitt andra aprilskämt om att jag inte alls är på Lofoten utan varit klätterstuntman i Tom Cruises nya film de senaste månaderna var lite svårare att genomföra. Men om någon råkade gå på det så... april april :) (http://www.youtube.com/watch?v=7s5KFbyBmrQ tänk vad lite smink kan göra :)

Larissa levererar :)

Avslutar med lite fler bilder som har blivit tagna på senaste tiden. Ni förstår väl att jag bara skojade om det där med vädret åt er... eller inte. Nu är det våran tur att ha finväder MUHAHAHAHA. Jag är så ond.

-Spade, sond och transceiver
-Dunjacka och torra vantar
-Solglasögon och googles
-Stighudar och sista förband
-Mat, vatten och dasspapper
-Snickers

Håkan i täten på sin guiddag

Detta är bara för att jäklas med er därhemma

Mår toppen

Lite kvällsaktivitet efter skolan hinns också med :)

Äntligen lite lite klättring. Dåligt men kul :)

Det är roligt att det är så många som talar om att de följer bloggen. Både ringer,sms:ar, kommenterar eller skriver på nätet. Då känns det motiverande att fortsätta knåpa ihop något häftigt. Som jag skrev tidigare så gillas lite skvaller om ni förstår vad jag menar ;) Alltid kul att höra av människor!

Simulera att det gått lavin. Svårt att
hitta ryggsäckar under snön. Det är det
sonderna är till för.

Det var lavinkurs förra veckan som Larissa skrev lite om. En väldigt nyttig kurs där man aldrig kan bli fullärd! Jag började skriva ett långt stycke angående lavinfaror och risker med snö och brant terräng. Det blev så himla allvarligt och dystert att jag bestämde mig för att det där ska inte ni läsa om och raderade hela skiten. Låt mig säga som så att lavinrisken ofta är mycket större än vad jag någonsin tänkt på och det förutsatt att jag funderat över lavinrisken över huvud taget! Dessutom är laviner otroligt, offantligt, skitmycket mer farliga än vad jag någonsin föreställt mig. Man dör faktiskt i laviner... I allafall jag har tagit alltför lätt på det där med laviner och lavinrisker som folk snackar om. Och de där olyckorna man hör om på radio är ju bara olyckor?! Hmm... undrar hur många gånger jag har varit offpist med skidorna eller åkt skoter i någon brant sluttning? Nej en typisk svenne banan är vad man är. Summa summarus så har förra veckan varit en riktig ögonöppnare och vi kommer fortsätta med lavinkunskap under de restrerande veckorna på skidor. Det finns tack och lov mycket man kan göra som glad skidåkare för att undgå att hamna i laviner. Eller åtminstonde minimera riskerna. Man kan läsa av terrängen och välja sitt rörelsemönster under upp respektive nervägen på sluttningen, hänga med i väderleken, kolla konditionen på snön m.m. Nej nu blev det sådär dystert ändå och jag som vill berätta att vi har det jätteroligt här i Lofoten. Vi byter ämne.

Det där med att gräva i snö
har jag inte varit så bra på
sedan mellanstadiet

Jaha? snö? Det finns massor
av info att hämta i snö om
man nu kan tyda det.

Och vad kan vara roligare att prata om än klättring? Nej jag tänkte väl det :) I helgen blev det bara för mycket för stackars Håkan och Larissa. Vi skulle ut och klättra klippa och vi skulle banne mig göra det :D och ja det gick ju som det gick... det är ju för tusan vinter och då snöar det. Fast inte på lofoten för här går herr Golfströmmen förbi och det är varmt. Men det hindrar ju inte att det rasar ner lite hagel. Eller att det rasar ner mycket hagel... och så blåser det. Fast till en början såg det ju bra ut. Klippan (Gandalf på Gandalfväggen, Henningsvaer 3 rpl 100m 5) var faktiskt torr trots att lederna till både höger och vänster var blöta. Yr i bollen.no hade meddelat att det kanske inte skulle komma någon nederbörd så vad väntade vi på? Larissa var ivrig som attans när hon såg det delikata diedret (innerhörn) och blinkade med ögonen och undrade om inte hon fick klättra först? Jo för tusan tyckte jag och när hon kommit upp tre meter kom första hagelskuren. Efter fem meter var Larissa blöt och kall om händerna och där tog det stopp. Aja... ner med Larissa och upp med Håkan! Här skulle klättras :D Åtta meter... hagelstormen från rövets mörker drog in och knockade allt i sin väg... "Det är bara en skur, det är bara en skur..." Det var ingen skur... tio meter kom jag sen var det bara att dra svansen mellan sina blöta ben på den blöta klippan och säg det som inte var blött. Jätteroligt med nedåtklättring på blöt klippa men vi lyckades få all utrustning med oss hem :) Det här med vädret på Lofoten är inte lika stabilt som hemma i Dalarna heller. Men vi försöker lära oss det och det går dåligt.

Heja Håkan! Lite hagel har
väl ingen dött av?

Det var på Lördagen det. Sen kom söndagen. Jag hade hittat en sportklätterklippa 5 mil från Henningsvaer som var nordöstvänd och överhängande och utlovade torr klättring under de regniga dagarna. 5 min promenad från parkeringen. Perfekt! Det blåste lite (19m/s) men det kom ju från söder så det skulle ju vara lugnt? Annars skulle det bli en trevlig roadtripp så vi skulle få kika på omgivningarna lite. Allright... väl framme och parkerade. Hade sett ut klippan från vägen. Det blåste som f-n och det snöade åt tokigt håll- horisontellt. Håkan- vi kan väl bara gå ut och titta på den? Larissa- är du helt knäpp? "Men det är nog lite i lä bakom kullen så vi står nog bra." "Ok men du ska väl inte klättra?" "Nä..." "Varför har du ryggsäcken med alla grejer med dig då?" "..." Det visade sig vara lite lä och jag försökte med sådana där tindrande ögon som Larissa gjort dagen innan på Gandalfväggen remember? Det gick dåligt men jag fick klättra ändå :D Kanske jag råkade muta med något jag minns inte riktigt? Det visade sig att vi var skyddade från vind rakt söderifrån. Nu fick vi vind norrifrån, västerifrån, österifrån OCH söderifrån.

Larisa säkrar i snöyran och hon gör det
bra. Och hon har mycket kläder för det
är kallt i vinden :)

Hur kunde det komma sig? Jo vårt "lä" visade sig fånga in all vind så att det bildades små tornados där vi stod. Som bakvatten i en älv kan man säga... typ. Det upptäckte vi när jag kommit upp några meter. Men nu skulle jag bara upp 15 meter och det var bara aningen svårare än dagen innan (5+)... Det där med att klippan skulle vara torr kunde de ju stoppa upp. Här skulle man tydligen upp och knata på en isig ramp någon meter ovanför senaste säkringen. Jag tyckte faktiskt att det var sådär läskigt jättekul :D Larissa nere i tornadosarna var mindre imponerad. Älvdalens Besparingsskog köper riktigt bra planthandskar till sina plantörer om somrarna och i egenskap av plantbas så måste jag ta och inspektera kvaliten på våra inköp. De visade sig vara utmärkta att klättra med! Jag blev inte alls lika blöt och kall om händerna som dagen innan. Kanske beroende på att jag inte hade några handskar på då. Upp kom jag efter ett tag, blev nerfirad och tillbaka i  bilen drack vi te innan vi åkte hem :)

Denna vecka har vi haft de två finaste dagarna hittills med topptur ena dagen och löpande säkring efter en kamrygg andra dagen. Gissa vart kameran var? Ja rätt gissat den var hemma och på tredje dagen vi skulle ha den med insåg vi att den inte hade något batteri kvar... som jag genast ska sätta på laddning nu. Bra att ni påminde mig :) Men det kommer nog fina bilder i överflöd ska ni se. Nu är det jag som lägger mig för kl är ett på natten och det blir nya äventyr i morgon. Eventuella stalfev ber jag inte om ursäkt för för jag orkar inte läsa igenom det här pladdret en gång till och Larissa sover sedan länge :) Mer info kommer senare. Ha det bäst! Tja tja

Här ska toppturas jävlarimig!

Ett av alla våra "klassrum"

Själv ser jag ut såhär

Vi kan klä oss snyggt och
gå ut på offentliga platser
också :) åtminstonde
Larissa