Vår, baguetter och kalksten!

Nyanländ i alpinismens huvudstad,
Chamonix

Solen bränner på ryggen och vaderna, men det märker jag inte. Jag rör mig lätt och målmedvetet. Ser mig om efter bra fotplaceringar. Finner en skarp list till vänster och lite ojämnheter som duger till friktionssteg för högerfot. Smidigt förflyttar jag mig högre upp. Jag börjar lära mig läsa kalkstenen och finner snabbare de gömda grepp och steg som klippväggen döljer. Det är en sån där dag då det känns som att klippan arbetar med mig istället för tvärtom. Jag har funnit en rytm och flyter utan större ansträgning uppför väggen. Det känns bra. Nej bättre, det känns fantastiskt. Kropp och psyke i harmoni.

Egentligen ser utsikten ut som på tavlan

Vi är inne på andra veckan av sportklättring nere i Orpierre i sydfrankrike. Sportklättring innebär till skillnad från den traditionella klättringen att det redan finns färdiga bultar att klippa in repet i när man klättrar upp. Det känns skönt att bara kunna klippa in sig och veta att säkringen håller (99,9 % av gångerna iaf) om man faller. Största risken vid ett fall här är stukning eller brott av en ankel. En av de danska deltagarna råkade tyvärr ut för just detta första veckan här när han tog emot sig olyckligt mot en hylla. Smått frustrerad vilar han nu ankeln i form inför återfärden till Lofoten.

Samma utsikt- annan dag! Mont Blanc
i bakgrunden

Jag har nästa bult i brösthöjd. Jag klipper i en expresslinga och klipper in repet på den. Det tar bara ett par sekunder och så fortsätter jag upp. Klättringen blir lite svårare och jag fokuserar på att ha balans i alla rörelser. Jag har bulten med senaste säkringen strax under fötterna och ett litet överhäng att ta mig över innan jag kan klippa nästa bult. Metodiskt letar jag efter ett sätt att komma upp. Tiden rinner iväg och jag byter grepp för att avlasta musklerna. Nerverna gör sig påminda, jag vill INTE falla. Det är inte någon risk att jag skadar mig om jag faller här, men ändå vill inte kroppen lyda när jag befaller den att fortsätta uppåt. Jag mumlar en osande svordom över min egen feghet innan jag lyckas ta mod till mig och göra ett par flytt som är lite utanför min komfortzon. Sådär ja! Så är nästa bult klippt.

Chamonix nere i dalen

Vad är det egentligen som driver folk till att klättra? Varför utsätter jag mig för det här? Vissa dagar ställer jag frågorna och andra dagar sitter jag inne med svaren. Klättring är minst lika mycket utmaning för psyket som för kroppen. Jag tycker om den kombinationen. Det krävs också att man litar på den man klättrar med, den personen håller bokstavligt talat ditt liv i sina händer. Det växer fram en speciell gemenskap av den här tilliten. Självklart har man kamratkontroller och sådant, men till syvende och sist så måste man ändå lita på den man klättrar med. Jag är övertygad om att det blir en annan gemenskap som går djupare än om man spelar till exempel fotboll tillsammans.

Håkan myser på cafe i
Chamonix

En annan sak som kan tyckas obetydlig, men som i den världen vi lever i idag är rätt ovanlig, är förmågan att fokusera och tänka på endast en uppgift. När jag klättrar (ledklättring) så är jag så fokuserad att klättringen just där och då är det enda jag tänker på. Under de flesta stunder på dagen så far tusen olika tankar genom huvudet, mer eller mindre medvetna. Så att bara, bara tänka och fokusera i nuet är för mig dyrbart, och välsignat skönt några gånger.

Efter att i två månader hållt en strikt matbudget i dyra Norgeland, så blev det något av en motreaktion när vi kom till Frankrike. Vi har visst ätit ute och ätit gott lite mer än vad vi borde. Ostfondue och rödvin i Chamonix, tre rätters middag i Cannes och en avstickare till Saint-Tropez för glass och milkshake. Jag tror bestämt att vi har haft semester. Eller som norrmännen säger; vi har haft ferie från ferien från ferien (halvårskurs, Frankrike, Cannes). Och vi har ätit baguetter i parti och minut... till frukost och lunch och som tillbehör till middagen. Jag tror faktiskt inte att jag överhuvudtaget vill se en till baguett igen på länge! I Orpierre så ha vi kört fellesmiddag. Två och två lagar middag för hela gruppen. Det är betydligt bättre för ekonomin. Men första veckan gjorde vi misstaget när vi handlade mat att inte dubbelkolla med varandra. Vilket resulterade i en meny med pasta, pasta, pasta och vad var det nu igen... jo, mer pasta!

Trångt om plats på tåget ner efter
Vallé Blanch

Tanken i Chamonix var att vi skulle få en mix av alpin klättring och skidåkning. Men eftersom vi är den halvårskursen som haft i särklass mest tur med vädret (läs ironi) så blev det enbart skidåkning och mest i anlägg. Vi lyckades få tillräckligt bra förhållanden för att köra skidklassikern Vallé Blanch som löper ned över en glaciär i Mont Blanc massivet. Man tar kabinbanan upp till ca 3800 m ö h och går med stegjärn ut på bergskammen förbi de mest exponerade platserna innan man spänner på skidorna. Eftersom vi åker på en glaciär med allt vad det innebär av glaciärsprickor så kan man inte göra det i vilka förållanden som helst. Inte utan att utsätta sig för stora risker. Vid ett par ställen gick "leden" över en snöbro mellan sprickor eller tvärs över en smal spricka. Då fick man ta lite fart och susa över. Det kittlade iaf i min mage!

Nöjd och glad efter klättring

Det som gjort mest intryck på mig under resan är dock klättringen i den sömniga franska byn Orpierre. Vi bodde första veckan på en liten lantlig gård med typiska charmiga stenhus, massor av grönska, rader av äppelträd och en hage med ponnyer intill. Mer pittoreskt och mysigt blir det inte. Trots att vi återigen drabbades av en del dåligt väder så har vi fått rätt mycket klättrat. Håkan drog till sin stora besvikelse på sig en förkylning andra veckan vilket hindrade honom från att klättra så mycket. Jag och Esben slog oss ihop under vecka två. Det visade sig fungera ypperligt då vi är på samma nivå och i tillägg de ivrigaste. Ofta kom vi iväg tidigast och tillbaka senast.



Grillning med gänget

Efter några dagars intensivt klättrande så var kroppen tillika psyket slitet. Men torsdagen lovade fint väder så naturligtvis skulle vi klättra. Jag och Espen hade dessutom blivit snuvade på den leden vi allra helst ville klättra innan vi for. "Voyage", en 120 m lång led uppdelad i fyra replängder med gradering från 5b till 6a. Dagen innan hade vi kommit så långt att jag nästan klättrat hela första replängden när himlen öppnade sig och spolade ner mig med svansen mellan benen. Till skillnad från det fantastiska flytet jag haft ett par dagar tidigare i min klättring så kändes allt tungt, stelt och läskigt den här dagen. Jag hade hittills hårdast klarat att leda (när man klättrar med repet från backen och klipper in sig i säkringarna allteftersom) 5c+ men dagens tur på Voyage skulle ge mig en 6a att bita i. Jag undrade stilla hur jag skulle lyckas med det när jag dagen till ära slet med att ta mig upp saker som är mycket enklare. Efter några korta leder tyckte vi att vi var tillräckligt uppvärmda. Vi lämnade ryggsäckarna till våra vänner för att slippa den extra tyngden. Tog med oss bara en vattenflaska med vatten och gav oss av. Vandringen upp till väggen i den dallrande eftermiddagshettan gjorde att en god del av vattnet gick åt. Vi börjar uppför väggen. Klättringen är fin, men jag är fortsatt tung och stel och jag är nervös. Jag fasar lite för den sista replängden när jag ska leda 6a sprickan. Till slut är det dags. "Jaja, nu får vi det här överstökat." Tänker jag med ett accepterande. Vinden sliter i mig här uppe, det känns skönt för min lätt solbrända hud men nerverna protesterar. Jag jobbar mig upp i sprickan. Det är tungt, men jag bestämmer mig. Jag finner mitt jävlaranamma och även lite klätterteknik gömt i en vrå. Jublande tar jag mig upp i god stil utan att hänga i säkringarna! Det var dagens prestation. Kanske till och med veckans. Jag är varm, törstig, hungrig, kissnödig, trött, har djävulskt ont i fötterna men jag är lycklig.

Vårt mysiga boende i Orpierre

Det är lång väg ned från toppen till byn, ca 45 minuters vandring. Påväg ned rundar vi en krök och där sitter Håkan på stigen med kallt vatten, chips och torkade nötter åt oss. Det tar ett par sekunder att inse att det inte är en hägring utan att jag helt enkelt har världens bästa och mest omtänksamma pojkvän! Trots att han var sjuk så gick han upp och mötte oss när han fick veta att vi lämnat ryggsäckarna och klättrat utan mat och vatten. Där fick han många pluspoäng vill jag lova!

Strandhäng i Cannes

Trerätters middag i Cannes

Grabbarna poserar

Esben och jag

Orpierre



Så här kul är det att klättra

Sådärja, en lång men mycket förkortad rapport om våra tre veckor i Frankrike. Hoppas allt är bra med er därhemma! Vi saknar er och uppskattar alla stora och små hälsningar :) Kram på er!