Äntligen lite lite klättring. Dåligt men kul :)

Det är roligt att det är så många som talar om att de följer bloggen. Både ringer,sms:ar, kommenterar eller skriver på nätet. Då känns det motiverande att fortsätta knåpa ihop något häftigt. Som jag skrev tidigare så gillas lite skvaller om ni förstår vad jag menar ;) Alltid kul att höra av människor!

Simulera att det gått lavin. Svårt att
hitta ryggsäckar under snön. Det är det
sonderna är till för.

Det var lavinkurs förra veckan som Larissa skrev lite om. En väldigt nyttig kurs där man aldrig kan bli fullärd! Jag började skriva ett långt stycke angående lavinfaror och risker med snö och brant terräng. Det blev så himla allvarligt och dystert att jag bestämde mig för att det där ska inte ni läsa om och raderade hela skiten. Låt mig säga som så att lavinrisken ofta är mycket större än vad jag någonsin tänkt på och det förutsatt att jag funderat över lavinrisken över huvud taget! Dessutom är laviner otroligt, offantligt, skitmycket mer farliga än vad jag någonsin föreställt mig. Man dör faktiskt i laviner... I allafall jag har tagit alltför lätt på det där med laviner och lavinrisker som folk snackar om. Och de där olyckorna man hör om på radio är ju bara olyckor?! Hmm... undrar hur många gånger jag har varit offpist med skidorna eller åkt skoter i någon brant sluttning? Nej en typisk svenne banan är vad man är. Summa summarus så har förra veckan varit en riktig ögonöppnare och vi kommer fortsätta med lavinkunskap under de restrerande veckorna på skidor. Det finns tack och lov mycket man kan göra som glad skidåkare för att undgå att hamna i laviner. Eller åtminstonde minimera riskerna. Man kan läsa av terrängen och välja sitt rörelsemönster under upp respektive nervägen på sluttningen, hänga med i väderleken, kolla konditionen på snön m.m. Nej nu blev det sådär dystert ändå och jag som vill berätta att vi har det jätteroligt här i Lofoten. Vi byter ämne.

Det där med att gräva i snö
har jag inte varit så bra på
sedan mellanstadiet

Jaha? snö? Det finns massor
av info att hämta i snö om
man nu kan tyda det.

Och vad kan vara roligare att prata om än klättring? Nej jag tänkte väl det :) I helgen blev det bara för mycket för stackars Håkan och Larissa. Vi skulle ut och klättra klippa och vi skulle banne mig göra det :D och ja det gick ju som det gick... det är ju för tusan vinter och då snöar det. Fast inte på lofoten för här går herr Golfströmmen förbi och det är varmt. Men det hindrar ju inte att det rasar ner lite hagel. Eller att det rasar ner mycket hagel... och så blåser det. Fast till en början såg det ju bra ut. Klippan (Gandalf på Gandalfväggen, Henningsvaer 3 rpl 100m 5) var faktiskt torr trots att lederna till både höger och vänster var blöta. Yr i bollen.no hade meddelat att det kanske inte skulle komma någon nederbörd så vad väntade vi på? Larissa var ivrig som attans när hon såg det delikata diedret (innerhörn) och blinkade med ögonen och undrade om inte hon fick klättra först? Jo för tusan tyckte jag och när hon kommit upp tre meter kom första hagelskuren. Efter fem meter var Larissa blöt och kall om händerna och där tog det stopp. Aja... ner med Larissa och upp med Håkan! Här skulle klättras :D Åtta meter... hagelstormen från rövets mörker drog in och knockade allt i sin väg... "Det är bara en skur, det är bara en skur..." Det var ingen skur... tio meter kom jag sen var det bara att dra svansen mellan sina blöta ben på den blöta klippan och säg det som inte var blött. Jätteroligt med nedåtklättring på blöt klippa men vi lyckades få all utrustning med oss hem :) Det här med vädret på Lofoten är inte lika stabilt som hemma i Dalarna heller. Men vi försöker lära oss det och det går dåligt.

Heja Håkan! Lite hagel har
väl ingen dött av?

Det var på Lördagen det. Sen kom söndagen. Jag hade hittat en sportklätterklippa 5 mil från Henningsvaer som var nordöstvänd och överhängande och utlovade torr klättring under de regniga dagarna. 5 min promenad från parkeringen. Perfekt! Det blåste lite (19m/s) men det kom ju från söder så det skulle ju vara lugnt? Annars skulle det bli en trevlig roadtripp så vi skulle få kika på omgivningarna lite. Allright... väl framme och parkerade. Hade sett ut klippan från vägen. Det blåste som f-n och det snöade åt tokigt håll- horisontellt. Håkan- vi kan väl bara gå ut och titta på den? Larissa- är du helt knäpp? "Men det är nog lite i lä bakom kullen så vi står nog bra." "Ok men du ska väl inte klättra?" "Nä..." "Varför har du ryggsäcken med alla grejer med dig då?" "..." Det visade sig vara lite lä och jag försökte med sådana där tindrande ögon som Larissa gjort dagen innan på Gandalfväggen remember? Det gick dåligt men jag fick klättra ändå :D Kanske jag råkade muta med något jag minns inte riktigt? Det visade sig att vi var skyddade från vind rakt söderifrån. Nu fick vi vind norrifrån, västerifrån, österifrån OCH söderifrån.

Larisa säkrar i snöyran och hon gör det
bra. Och hon har mycket kläder för det
är kallt i vinden :)

Hur kunde det komma sig? Jo vårt "lä" visade sig fånga in all vind så att det bildades små tornados där vi stod. Som bakvatten i en älv kan man säga... typ. Det upptäckte vi när jag kommit upp några meter. Men nu skulle jag bara upp 15 meter och det var bara aningen svårare än dagen innan (5+)... Det där med att klippan skulle vara torr kunde de ju stoppa upp. Här skulle man tydligen upp och knata på en isig ramp någon meter ovanför senaste säkringen. Jag tyckte faktiskt att det var sådär läskigt jättekul :D Larissa nere i tornadosarna var mindre imponerad. Älvdalens Besparingsskog köper riktigt bra planthandskar till sina plantörer om somrarna och i egenskap av plantbas så måste jag ta och inspektera kvaliten på våra inköp. De visade sig vara utmärkta att klättra med! Jag blev inte alls lika blöt och kall om händerna som dagen innan. Kanske beroende på att jag inte hade några handskar på då. Upp kom jag efter ett tag, blev nerfirad och tillbaka i  bilen drack vi te innan vi åkte hem :)

Denna vecka har vi haft de två finaste dagarna hittills med topptur ena dagen och löpande säkring efter en kamrygg andra dagen. Gissa vart kameran var? Ja rätt gissat den var hemma och på tredje dagen vi skulle ha den med insåg vi att den inte hade något batteri kvar... som jag genast ska sätta på laddning nu. Bra att ni påminde mig :) Men det kommer nog fina bilder i överflöd ska ni se. Nu är det jag som lägger mig för kl är ett på natten och det blir nya äventyr i morgon. Eventuella stalfev ber jag inte om ursäkt för för jag orkar inte läsa igenom det här pladdret en gång till och Larissa sover sedan länge :) Mer info kommer senare. Ha det bäst! Tja tja

Här ska toppturas jävlarimig!

Ett av alla våra "klassrum"

Själv ser jag ut såhär

Vi kan klä oss snyggt och
gå ut på offentliga platser
också :) åtminstonde
Larissa

Lavinkurs i regn och rusk

Vindbyarna får minibussen att svaja och regnet piskar mot bilrutorna på måndagsförmiddagen. De västliga vindarna sveper in Lofoten i ett riktigt skitväder, för att säga det på ren svenska. Jag är lite småkulen och morgonstel i kroppen, men känner hur jag börjar bli rastlös och ser fram emot att få komma ut i ovädret. Har jag en skruv lös? Det är ett första klassens ruskväder och jag kan knappt vänta på att få komma ut ur bussen. Jag blir själv överrumplad av den "kom an, visa vad ni går för, jag är redo!" -känslan.

Den här veckan ägnar sig åt lavinkunskap. Upplägget är 1-2 timmars teori inne, för att sedan spendera resten av dagen ute. Tillåter vädret så blir det en och annan topptur. Den här veckan verkar det som om vädret näppeligen kan kallas fint, men däremot pedagogiskt.

Vi knatar en bit upp i sluttningen med stighudar på skidorna. Jag märker snart att valet att ha tunna linears på händerna inte var det bästa för vädret i fråga. I vanliga fall blir jag så varm av att gå uppför så jag använder bara tunna vantar och ett tunnt underställ under skalbyxor och jacka. Men tack vare regnslask som gör mig våt och vind som kyler så var det dagen till ära inte helt ändamålsenligt. Jag tar första chans att byta till mina varma, torra gore-tex handskar.
Vi behöver dock inte ta oss särskilt högt förrens regnet övergår i snö. En mycket behagligare typ av nederbörd.
Vi stannar för att diskutera snö och gräva snöprofiler. Frustrerat konstaterar jag att jag då minsann inte kan se några andra snötyper än nysnö och en hel massa grovkornig snö. Allt ser ju likadant ut!
Det visar sig att det inte är så konstigt att jag inte ser några andra typer, eftersom det inte finns några andra typer just där och då. Vi kommer fram till att snötäcket visar tecken på stabilitet och fortsätter en bit upp.

Men så högt som till toppen ger vi oss inte då terräng, temperatur och vind högre upp samverkar till att lavinrisken är alltför stor. Dessutom så är sikten så dålig att vi inte ens ser fjället.
Så vad gör vi om vi inte fortsätter upp... jo, vi åker ned! Stighudar åker av och pjäxor spänns åt.
Tyvärr så har jag lyckats förlägga mina fina goggles med gult glas som passar så bra för just sådana här förhållanden. Ett försök med mina billiga reservgoggles slutar i att de immar igen innan jag ens hunnit få fast pjäxorna i bindningarna. Efter några lågmälda, men väl valda svordomar tänker jag att jag provar köra ned utan.
Jag glider iväg i den förvånansvärt fina och fluffiga snön... och ser absolut ingenting! Vinden piskar små nålar av snö och is i ögonen så att jag blir i det närmaste blind. Lite fler svordomar följer varpå jag gräver fram solglasögonen ur säcken. Marginellt bättre. Nu ser jag iaf diverse buskar, träd och intet ont anandes kurskamrater. Däremot så är alla konturer av snön osynliga. Så mycket för att få använda de tekniktipsen jag fick när vi var i Riksgränsen!

Jaja, det är då mjukt och fint att landa i snön. Jag ser att en av mina danska kurskamrater har åkt omkull framför mig och siktar lite vid sidan av. Poff! Så ligger även jag i snön. Martin skrattar gott, och när jag tittar upp så gör även jag det. Jag har lyckats köra rätt ned i just den snöprofils-gropen som jag själv och Håkan grävde på vägen upp!

Våta och fuktiga in på skinnet packar vi in oss i minibussen och styr kosan till Bacalao, ett trevligt café i Svolvaer. Vi myser ned oss i varsin stol med varm choklad och fanta. Ahh... gött!
För det bästa med att vara ut och skida och leka i sånt här busväder, det är nog ändå när man kommer in i värmen igen efteråt. Man uppskattar sällan skydd, värme och mat på samma sätt när det hela tiden finns där.

Larissa

Lite mix

Åka buss gu va kul :)

Tredje veckan på Nord Norsk Klatreskole inleddes redan mitt på söndagen! Destination Riksgränsen med isklättring, skidteknik och intro glaciär stod på schemat. Några timmars bilfärd, en hamburgare med pommes och lite skidåkande senare så var vi var framme i hyttan (läs hus) precis innan gränsen till Sweden. Hyttan (huset, vi är för bövelen i Norge) var utrustade med rinnande vatten, el, diskmaskin, golvvärme och bäst av allt... bastu :D gissa om den gick varm varje dag ;)

Larissa laddar inför isklättringen

De tre första dagarna isklättrade vi. Larissa och jag har sparkat och slagit lite på isarna vid Trängslet därhemma men det var inte alla som testat på isklättring i klassen. Lektion ett: få på stegjärn på fötterna. Lektion två: gå med stegjärn på fötterna... upp, ner sidledes och helst utan att trampa på sina egna kläder. Lektion tre: börja klättra. Fort går det! Här gäller "Learning by doing" och sunt förnuft. Det där med sunt förnuft är förresten lite kul! Satt på dass därhemma och läste citat ur dassboken. "Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt." I många fall stämmer det. Speciellt bland turister som lämnar hjärnan hemma i kylskåpet innan de drar på semester. Känn er träffade alla ni som vill (jag lovar att inte en j*vel känner sig träffad men alla vi som jobbar/jobbat som guide vi vet ooo vad vi vet). Det hade ingenting med vår isklättring att göra utan var bara ett litet stickspår;) Jo fort går det och det har vi vant oss vid och det funkar riktigt bra. Lite skillnad från hemma där det är uppstyrt med både fika, rast och lunch på klockslaget och gärna ett sista förband framme. Två olika tillvägagångssätt. Svenska varianten må vara trevligare men den norska är synnerligen effektivare. Sen blev det bastu :D

Larissa isklättrar

Lite skidkörning har vi också hunnit med. Vi lyxade till det och skidade från hyttan (huset) två kilometer över gränsen till skidanläggningen Riksgränsen. Där inhandlades liftkort för vidare transport mot brantare terräng. Lite annat att sitta och mysa i en lift till toppen än att knata på skidor i någon timme. Men att åka i någon pist var då inte vi intresserade av! Offpist var ordet så full mundering med lavinsändare, sond och spade var det som gällde. Det blev ett svettigt pass med brant körning där hoppsvängar på begränsad yta inte var sällsynt. För egen del så tog det nästan hela passet innan jag fattade att min stav var i vägen för mina hoppsvängar. Fast man lär sig säkert något av att tumla ner i branter på 70 grader. (låter värre än det var men alltid kul med lite fiskarhistorier) Jag ska bara komma på vad först. Men efter att ha kommit på stavtricket så gick det galant att göra enåttis på löpande band :)

Lavinsändare och sällskap är
ett måste i lavinfarlig terräng

Vi passade även på att ta oss en titt på en lavin som gått några dargar innan. Brrr säger jag bara. Ska se till att vara pigg på nästa veckas lavingenomgång. Har redan hört nog av skräckhistorier med blandad utgång vad gäller laviner. Tankarna går till vår vän Jenny som hamnade i lavinen i Tänndalen. Vi är glada och tacksamma att hon klarade sig med livet i behåll. Tyvärr avled mannen som Jenny skidade med.

Sista dagen blev det en introduktion i kamraträddning på glaciär. Hur man jobbar i replag, rephantering, snöankare, knutar, hissning av person som fallit ner i glaciärspricka m.m. Väldigt lärorikt och självklart satt vi inte inomhus framför en whiteboard. Här ritade vår lärare Jonas några krumelurer i snön och sedan var det bara att knyta in sig och kasta sig ut över kanten (skrev jag något om att norskarna kör med "learning by doing"?). Fattade inte mycket av de där krumelurerna om jag ska vara helt ärlig men det gav sig så fort vi satte igång.

Danish dynamit! Jesper föll ut över
kanten i en liten udda position :)

Det mesta vi snackar om och praktiserar här på utbildningen går hand i hand. Att pyssla med sele och knyta knutar på vintern gör man även på sommaren. Att ledklättra på is innebär inte enbart att kunna placera isskruvar och läsa isens egenskaper vad gäller t. ex hållfasthet och vägval (vilket vi också praktiserade under veckan). Att kunna bedöma lavinfara i området man ska skida in i och klättra på kan vara av stor vikt. Detsamma gäller på toppturer. Att dessutom kunna hantera klätterrep, stegjärn och alpinyxa när man går topptur öppnar möjligheter för att ta sig till platser man annars kanske inte skulle kommit åt. Ni förstår konceptet. Allt detta är bra för minnet. Att hålla på att trassla med rep, åka på röven utför någon backe, fastna med stighudarna i kläderna och göra dubbla halvslag dagarna i ända gör att man får in en viss automatik. Man blir helt enkelt duktig på det man pysslar med och det är det vi är här för :)

Men in black. Att klättra med
färgglada kläder gör att man
kan synas på lång väg vilket
kan vara bra i en skarp
situation. Fail!



Isklättring?



Uppe på toppen efter några timmar.
Blev en fika och sedan åka rutschkana
i pannlamporna på snön

Kvällsläsning i soffan. En guide över
klättringen i lofotenområdet. Jag
längtar inte alls efter att det blir mer
klättervänlig väderlek ;)



Torkning av rep och diverse

Tips och trix och annat hokus pokus

Standplats med snöankare

Och det höll banne mig







Snart bär det av utför på skidor ner mot Svolver.
Det är väldigt vackert här i Lofoten och det är
helt underbart att göra det man älskar att hålla på
med

Skriv gärna en kommentar. Det kan vara allt från att heja på till vad som händer och sker för er där ni är. Alltid kul att läsa lite skvaller ;) //Håkan

Learning by doing

Lofoten och skolan är precis det jag förväntat mig, samtidigt som det inte alls är som jag trott. Omgivningarna är fantastiska. Berg och hav. Det är som ett mini-alperna ute på öar i havet. Bergen är imponerande, ofta branta och spetsiga till skillnad från våra fint rundade hemmafjäll. Det är inte utan att jag känner mig liten och ödmjuk här. Henningsvaer, där vi bor, är en liten fiskeby som ligger exponerat på några små öar. Två ordentliga stormar har vi hunnit med hittills. Jag tycker att det är fantastiskt att människor från början har bosatt sig här ute i den här karga otillgängliga platsen. Som sagt, det är vi människor och kackerlackor som överlever överallt.

Första veckan var något av en prövning för mig. Det är otroligt vad ont lite skavsår kan göra. Många svordomar ekade i skallen och en del tårar torkades frustrerat bort. När det är sådär tungt och jobbigt så kan man ju fundera över hur i h-lvete man hamnade här... Och ställa sig frågan om man är nån typ av självplågare som frivilligt utsätter sig för detta. Men jag hade ju faktiskt inte ont i tänderna, så det var egentligen bara att bita ihop.
Det här sköna gänget grabbar som jag går skolan tillsammans med är samtliga rätt vältränade, vilket märktes på tempot. Som Håkan nämnde i sitt inlägg så är det här med lunch inte riktigt nåt som dom verkar ha fastnat för här i Norge. Konceptet med att istället trycka nån macka i farten var ju lite... ovant. 
Att påstå att jag njöt av första turen vore väl att fara med osanning, men däremot lärde jag mig en hel del. Om skavsår, mig själv, kläder, packning och väder. Och nog var det fina vyer, särskilt i början på toppturen på Snötind (mot slutet var sikten ganska begränsad).
Det här med att köra ned efter man har gått upp på en topp är ganska intressant, särskilt om man som jag hunnit få spagettiben på vägen upp. Vi kan väl summera som så att den här kursen kommer vara
j-vligt bra träning för mig. Det är ju lite så man får tänka. Jag kommer bli ännu bättre och tuffare av att gå skola med dom som är starka och duktiga.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur skönt det måste vara att vara kille i vissa avseenden. Bara en sån sak som att när grabbarna behöver kissa så går dom två meter åt sidan, vänder ryggen till och fiskar bara fram den. Det är en lite bökigare procedur för oss tjejer. I vardagen har det knappast någon betydelse, men på ett blåsigt fjäll på topptur däremot.

Tacka vet jag klättring... den här veckan har vi metodekurs klättring. Vilket innebär mycket repetion för mig och Håkan, men också en hel del nytt. Det är faktiskt en del vad gäller knutar, standplatser och säkerhet som skiljer sig från det vi lärt oss hemma i Sverige. Vissa saker känns lite som hårklyverier medans andra har varit lite aha-upplevelser. Vi kan då i alla fall räkna med att vår lärare Jonas har välgrundade anledningar till sina metoder med tanke på all erfarenhet han har samlat på sig som bergsguide. Det är mycket "learning by doing" här i Norge, medan det i Sverige ofta är väldigt organiserat med mycket rutiner. Det är både på gott och ont. Men generellt så tycker jag att det är uppfriskande att det finns ställen i världen där man fortfarande räknar med att folk besitter ett visst mått av sunt förnuft och är förmögna att ta lite eget ansvar.

Att få klättra omkring i bekväma storskor (skor anpassade för stegjärn och isklättring) utan att känna skav har gjort underverk med både humör och motivation för min del. Visst det har regnat och blåst dom senaste dagarna. Men jag har kläder och jag vet hur jag ska använda dom. Bring it on!
Vi har byggt standplatser (satt fast oss med kilar, kamsäkringar, slingor och karbiner i klippan så att man kan säkra den som klättrar), ledklättrat (man sätter i säkringar under tiden man klättrar upp och klipper i repet som går ner till säkringsmannen) och rapellerat (fira ned för klippan). Idag byggde vi standplats i snö med yxa och snöankare. Vi fick rutcha ner för en brant snösida och bromsa oss med och utan yxa, på mage och rygg, huvud uppåt eller ner. Nyttig träning. Och som Jonas sa, vi blir blöta av att kasta oss i snön i vilket fall, så då kan vi lika gärna göra det en dag när det regnar.


   På kammen innan jag åker ned i rännan.

Vacker utsikt över Svolvaer.

Lite skidåkning blev det också av dagen. Vi gick upp på  Blåtinden, det var övrigt uppe på fjället vi gjorde övningarna med  yxor och standplatser. Planen var att vi skulle åka en smal och brant ränna ner för att känna på brantare terräng. När vi gick upp  på kammen så blåste det så friskt att jag faktiskt blåste omkull.  Det var svårt att stå rätt upp och ner, och blanda in ett par skidor,  stavar och ryggsäck i leken så ja, då blev det lite knivigt för undertecknad. När vi väl kom fram till den här rännan hade jag hunnit gå från skeptisk till rädd. Men jag lyckades hasa mig mycket oelegant ner genom rännan till lättare mark.


Förhoppningen är att vinden lägger sig tills imorn och att det blir lite uppehåll så att vi kan göra en klättring upp längs en bergskam för att träna på att klättra flera replängder.

Larissa