Lavinkurs i regn och rusk

Vindbyarna får minibussen att svaja och regnet piskar mot bilrutorna på måndagsförmiddagen. De västliga vindarna sveper in Lofoten i ett riktigt skitväder, för att säga det på ren svenska. Jag är lite småkulen och morgonstel i kroppen, men känner hur jag börjar bli rastlös och ser fram emot att få komma ut i ovädret. Har jag en skruv lös? Det är ett första klassens ruskväder och jag kan knappt vänta på att få komma ut ur bussen. Jag blir själv överrumplad av den "kom an, visa vad ni går för, jag är redo!" -känslan.

Den här veckan ägnar sig åt lavinkunskap. Upplägget är 1-2 timmars teori inne, för att sedan spendera resten av dagen ute. Tillåter vädret så blir det en och annan topptur. Den här veckan verkar det som om vädret näppeligen kan kallas fint, men däremot pedagogiskt.

Vi knatar en bit upp i sluttningen med stighudar på skidorna. Jag märker snart att valet att ha tunna linears på händerna inte var det bästa för vädret i fråga. I vanliga fall blir jag så varm av att gå uppför så jag använder bara tunna vantar och ett tunnt underställ under skalbyxor och jacka. Men tack vare regnslask som gör mig våt och vind som kyler så var det dagen till ära inte helt ändamålsenligt. Jag tar första chans att byta till mina varma, torra gore-tex handskar.
Vi behöver dock inte ta oss särskilt högt förrens regnet övergår i snö. En mycket behagligare typ av nederbörd.
Vi stannar för att diskutera snö och gräva snöprofiler. Frustrerat konstaterar jag att jag då minsann inte kan se några andra snötyper än nysnö och en hel massa grovkornig snö. Allt ser ju likadant ut!
Det visar sig att det inte är så konstigt att jag inte ser några andra typer, eftersom det inte finns några andra typer just där och då. Vi kommer fram till att snötäcket visar tecken på stabilitet och fortsätter en bit upp.

Men så högt som till toppen ger vi oss inte då terräng, temperatur och vind högre upp samverkar till att lavinrisken är alltför stor. Dessutom så är sikten så dålig att vi inte ens ser fjället.
Så vad gör vi om vi inte fortsätter upp... jo, vi åker ned! Stighudar åker av och pjäxor spänns åt.
Tyvärr så har jag lyckats förlägga mina fina goggles med gult glas som passar så bra för just sådana här förhållanden. Ett försök med mina billiga reservgoggles slutar i att de immar igen innan jag ens hunnit få fast pjäxorna i bindningarna. Efter några lågmälda, men väl valda svordomar tänker jag att jag provar köra ned utan.
Jag glider iväg i den förvånansvärt fina och fluffiga snön... och ser absolut ingenting! Vinden piskar små nålar av snö och is i ögonen så att jag blir i det närmaste blind. Lite fler svordomar följer varpå jag gräver fram solglasögonen ur säcken. Marginellt bättre. Nu ser jag iaf diverse buskar, träd och intet ont anandes kurskamrater. Däremot så är alla konturer av snön osynliga. Så mycket för att få använda de tekniktipsen jag fick när vi var i Riksgränsen!

Jaja, det är då mjukt och fint att landa i snön. Jag ser att en av mina danska kurskamrater har åkt omkull framför mig och siktar lite vid sidan av. Poff! Så ligger även jag i snön. Martin skrattar gott, och när jag tittar upp så gör även jag det. Jag har lyckats köra rätt ned i just den snöprofils-gropen som jag själv och Håkan grävde på vägen upp!

Våta och fuktiga in på skinnet packar vi in oss i minibussen och styr kosan till Bacalao, ett trevligt café i Svolvaer. Vi myser ned oss i varsin stol med varm choklad och fanta. Ahh... gött!
För det bästa med att vara ut och skida och leka i sånt här busväder, det är nog ändå när man kommer in i värmen igen efteråt. Man uppskattar sällan skydd, värme och mat på samma sätt när det hela tiden finns där.

Larissa