Learning by doing

Lofoten och skolan är precis det jag förväntat mig, samtidigt som det inte alls är som jag trott. Omgivningarna är fantastiska. Berg och hav. Det är som ett mini-alperna ute på öar i havet. Bergen är imponerande, ofta branta och spetsiga till skillnad från våra fint rundade hemmafjäll. Det är inte utan att jag känner mig liten och ödmjuk här. Henningsvaer, där vi bor, är en liten fiskeby som ligger exponerat på några små öar. Två ordentliga stormar har vi hunnit med hittills. Jag tycker att det är fantastiskt att människor från början har bosatt sig här ute i den här karga otillgängliga platsen. Som sagt, det är vi människor och kackerlackor som överlever överallt.

Första veckan var något av en prövning för mig. Det är otroligt vad ont lite skavsår kan göra. Många svordomar ekade i skallen och en del tårar torkades frustrerat bort. När det är sådär tungt och jobbigt så kan man ju fundera över hur i h-lvete man hamnade här... Och ställa sig frågan om man är nån typ av självplågare som frivilligt utsätter sig för detta. Men jag hade ju faktiskt inte ont i tänderna, så det var egentligen bara att bita ihop.
Det här sköna gänget grabbar som jag går skolan tillsammans med är samtliga rätt vältränade, vilket märktes på tempot. Som Håkan nämnde i sitt inlägg så är det här med lunch inte riktigt nåt som dom verkar ha fastnat för här i Norge. Konceptet med att istället trycka nån macka i farten var ju lite... ovant. 
Att påstå att jag njöt av första turen vore väl att fara med osanning, men däremot lärde jag mig en hel del. Om skavsår, mig själv, kläder, packning och väder. Och nog var det fina vyer, särskilt i början på toppturen på Snötind (mot slutet var sikten ganska begränsad).
Det här med att köra ned efter man har gått upp på en topp är ganska intressant, särskilt om man som jag hunnit få spagettiben på vägen upp. Vi kan väl summera som så att den här kursen kommer vara
j-vligt bra träning för mig. Det är ju lite så man får tänka. Jag kommer bli ännu bättre och tuffare av att gå skola med dom som är starka och duktiga.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur skönt det måste vara att vara kille i vissa avseenden. Bara en sån sak som att när grabbarna behöver kissa så går dom två meter åt sidan, vänder ryggen till och fiskar bara fram den. Det är en lite bökigare procedur för oss tjejer. I vardagen har det knappast någon betydelse, men på ett blåsigt fjäll på topptur däremot.

Tacka vet jag klättring... den här veckan har vi metodekurs klättring. Vilket innebär mycket repetion för mig och Håkan, men också en hel del nytt. Det är faktiskt en del vad gäller knutar, standplatser och säkerhet som skiljer sig från det vi lärt oss hemma i Sverige. Vissa saker känns lite som hårklyverier medans andra har varit lite aha-upplevelser. Vi kan då i alla fall räkna med att vår lärare Jonas har välgrundade anledningar till sina metoder med tanke på all erfarenhet han har samlat på sig som bergsguide. Det är mycket "learning by doing" här i Norge, medan det i Sverige ofta är väldigt organiserat med mycket rutiner. Det är både på gott och ont. Men generellt så tycker jag att det är uppfriskande att det finns ställen i världen där man fortfarande räknar med att folk besitter ett visst mått av sunt förnuft och är förmögna att ta lite eget ansvar.

Att få klättra omkring i bekväma storskor (skor anpassade för stegjärn och isklättring) utan att känna skav har gjort underverk med både humör och motivation för min del. Visst det har regnat och blåst dom senaste dagarna. Men jag har kläder och jag vet hur jag ska använda dom. Bring it on!
Vi har byggt standplatser (satt fast oss med kilar, kamsäkringar, slingor och karbiner i klippan så att man kan säkra den som klättrar), ledklättrat (man sätter i säkringar under tiden man klättrar upp och klipper i repet som går ner till säkringsmannen) och rapellerat (fira ned för klippan). Idag byggde vi standplats i snö med yxa och snöankare. Vi fick rutcha ner för en brant snösida och bromsa oss med och utan yxa, på mage och rygg, huvud uppåt eller ner. Nyttig träning. Och som Jonas sa, vi blir blöta av att kasta oss i snön i vilket fall, så då kan vi lika gärna göra det en dag när det regnar.


   På kammen innan jag åker ned i rännan.

Vacker utsikt över Svolvaer.

Lite skidåkning blev det också av dagen. Vi gick upp på  Blåtinden, det var övrigt uppe på fjället vi gjorde övningarna med  yxor och standplatser. Planen var att vi skulle åka en smal och brant ränna ner för att känna på brantare terräng. När vi gick upp  på kammen så blåste det så friskt att jag faktiskt blåste omkull.  Det var svårt att stå rätt upp och ner, och blanda in ett par skidor,  stavar och ryggsäck i leken så ja, då blev det lite knivigt för undertecknad. När vi väl kom fram till den här rännan hade jag hunnit gå från skeptisk till rädd. Men jag lyckades hasa mig mycket oelegant ner genom rännan till lättare mark.


Förhoppningen är att vinden lägger sig tills imorn och att det blir lite uppehåll så att vi kan göra en klättring upp längs en bergskam för att träna på att klättra flera replängder.

Larissa