Rio de Janeiro

Rio de Janeiro. Namnet låter magiskt och exotiskt i mina öron. 
All min längtan efter resor, äventyr, semester, sol, bad och kvalitetstid med Håkan har på något sätt överförts till det namnet. Svaret på mina drömmar när jag gått i blåsten och mörkret till jobbet på hotellet i Lofoten under hösten. Det där romantiska skimret försvann ganska omgående när vi anlände till en regntung stad med enorma klasskillnader och fattigdomsproblem. Taxin kör förbi favelorna, slumområdena, som är ett gytter av fallfärdiga hus och skjul som klättrar uppför många av stadens kullar. Dit beger man sig på egen risk. Det är väldigt vanligt med rån i de delarna. Min bild av staden har litet gemensamt med det jag ser den där första dagen. Vi tar en promenad till den världskända Copacabana stranden. Men nedskräpad, folktom och i strilande regn som överröstas av trafiken så imponerar den inte stort. Höga förväntningar, ingen sömn på planet och dåligt väder raserade min fantasibild.

Men sen förväntningarna var borta var jag fri att upptäcka det verkliga Rio. Bra som dåliga sidor. 
Vi har snurrat runt i centrum bland trånga gränder fyllda med marknadsstånd och breda avenyer kantade av ståtliga byggnader. Vi har upptäckt att buffe i Brasilien inte fungerar som i Sverige. Jag som älskar mat och vill smaka allt lassade på ett berg av mat på min tallrik bara för att upptäcka att man betalar per kg, inte fast-pris-ät-hur-mycket-du-vill. Vi har köpt klätterförare, som vi gör vårt bästa för att dechiffrera då de
är på portugisiska. Vi dricker massor med sucos, fruktjuicer som mixas på beställning. Jag är beroende! Sååå gott! Bad och skratt i de enorma (tyckte jag) vågorna på Ipanema beach. Jag skrattade åt vågorna, Håkan skrattade åt mig. Jag tappade räkningen på dagarna redan vid landning och låg en dag före resten av världen ända tills Håkan tre dagar senare påpekade att det faktiskt var lördag, inte söndag. Och äntligen är vi ensamma och får en massa egentid.

Håkan blev efter ett par dagars huvudvärk sjuk. Han blev sängliggande två dagar. Jag tog promenader och gick till stranden när jag inte fixade vatten och mat åt min sjukling. När han var som värst hade han feberfrossa och yrade så smått. Paracetamolen bet dåligt på febern och jag satt och baddade hans panna med våta handdukar tills han äntligen blev lite svalare. Han var precis så ynklig som man skämtar om att karlar blir av förkylningar. -Har jag ätit något dåligt? -Kallsup i havet? -Någon tropisk sjukdom? -Denguefeber blandat med malaria?
Men att Håkan skulle ha drabbats av en vanlig förkylning slog honom inte in trots att jag varit dunderförkyld i närmare två veckor innan avresan. Håkan var dödssjuk. Kanske inte, men nog var han dålig min älskling.

En dag när Håkan låg och vilade gick jag till stranden. Min hudfärg matchar nu mitt nagellack. Inte så cool när färgen på nagellacket är rosaröd. Jag har haft en ful ovana att lyckas bränna mig ordentligt i solen en gång om
året. Jag gick in hårt för att det inte skulle hända i år. Dränkte kroppen i solskyddsfaktor 30 och såg till att inte vara utan täckande kläder för länge. Tyckte det gick jättebra första dagarna. Första dagarna var det molningt och svalt enligt Rio-standard. Men så blev det då soligt och varmt. Jag smorde in mig ordentligt med solskydd och solade ryggen 40 min tills jag storknade. Såg en annan lika blek tjej på stranden som började bli röd i huden. Tittade på framsidan av min kropp. -Vilken tur att jag har varit smart med solandet, tänkte jag självbelåtet. Väl tillbaka på hostelet får jag en chock när jag ser hur baksidan av kroppen ser ut! 
Smärtsam slutsats: Likblek hud + 40 min tropisk sol = kräfta (oavsett sollotion eller inte)
Varningstecken: När man inte klarar av att gå på sanden utan skor för att den bränns så är det ett dåligt tecken för din hud.

Igår kände vi oss lite bättre båda två. Lagom aktivitet för kräftan och sjuklingen fick bli att strosa runt i skuggan i botaniska trädgården. Stora, häftiga, tropiska, exotiska träd och växter fyllde parken. Men Håkan fick syn på parkarbetare med röjsnöre. Efter att ha varit okontaktbar i en halv minut konstaterar han: -Om jag var dom skulle jag skaffa en åkgräsklippare. Dom borde skaffa en åkgräsklippare.
Lite senare går vi in i nån typ av orchideträdgård. Men Håkan tyckte tydligen att en trätrissa var intressantare
än blommorna. -Vad stora årsringar den har. Jag kan inte annat än le och tänka Min Håkan. På vägen ut summerar Håkan vilket starkt intryck trädgården gjort på honom med: -Jag tycker fortfarande Fulufjällets nationalpark är finare. Håkan är helt klart på bättringsvägen.

Med hjälp av stora mängder mjukgörande lotion, nässprej, hosttabletter och paracetamol är vi nu redo för den riktiga semstern att börja. Stadens klippor tittar retfullt ner på oss och vi är redo att anta utmaningen. Med hälsan i behåll, huden klädtäckt och vädret på vår sida är ingenting omöjligt!

Jättevågor

Strandliv på Ipanema

Botaniska trädgården

Skumt träd 
(Tyvärr lyckades jag inte vända bilderna rätt... )

Kram Larissa