Bariloche

                            Bekvam buss till Bariloche

Från Mendozas tryckande hetta tog vi bussen vidare till Bariloche, den europeiska lilla alpstaden... som råkar ligga i norra Patagonien. Det verkar lite som om resten av sydamerika ser Argentina som lite snobbiga Europa-wannabees. Och visst, det känns inte så olikt Europa många gånger, tvärtom. Men det är inte särskilt underligt heller med tanke på att större delen av Argentinas befolkning har anknytning till Europa. Urbefolkning blev till stor del utrotad under styret av diverse tyranner. 
Men folket vi har träffat på har varit generösa, sociala och vänliga.
19 timmar rullade vi fram genom torra stäpper, halvöken och småorter paralellt med Anderna innan vi skådade pärlan Bariloche. Staden med det idylliska läget vid stranden av den stora sjön Nahuel Huapi och omgivet av berg. Det är vackert. Och kallt.


Patagonien är ökänt för sina starka vindar och nyckfulla väder. Vi kan intyga att ryktet är välförtjänt. Planen var att ta sig upp i bergen, till Frey, för mer klättring ganska omgående. Men som dom flexibla globetrotters vi är så insåg vi snart att om vi inte har lust att gå omkring i det bistra vädret i staden, så är det med säkerhet en mycket obehaglig historia att vandra upp 5,5 timmar med tung packning i bergen. 
Det blev några dagar i turistiga Bariloche i väntan på bättre väder.

Att spaenna fast lilla ryggsaecken pa den stora
funkar baettre aen att ha den pa magen 

Vintertid är Bariloche en av Sydamerikas största skidorter och sommartid fylls området av turister som vill uppleva Patagoniens vackra vildmark. Lederna i bergen nöts flitigt av vandrare från när och fjärran. Staden är också känd för sin choklad. Huvudgatan Mitre kantas av flera olika, stora som små, chokladbutiker och fabriker. Som den sockerberoende choklad-fanatiker jag är så tappar jag alla begrepp när jag stiger in genom dörrarna till en sån chokladhimmel. Det var lättare att hitta chokladbutiker (och dom var större) än vanliga matbutiker. Jag måste väl bekänna att jag återfallit i ett visst frosseri under dagarna här.

På självaste alla hjärtans dag firade vi tre år (jaja, officiellt iaf) tillsammans. Detta firades med middag, för ovanlighetens skull, på restaurang och gott rödvin (ingen av oss minns om det var en eller två flaskor). Lustigt det där med tid... det känns ju som om det varit VI så mycket längre än tre år, samtidigt som minnet av flirtandet på salsakursen och den där romantiska middagen han lagade med flygande jacob känns som alldeles nyss.

Finvaeder i Frey

Väderprognosen såg efter några dagars elände ganska lovande ut. Fullpackade och med kraftig klätterabstinens tog vi bussen upp till Cerro Catedral, skidområde och utgångspunkt för vandringsleder. Vi stärkte kropp och själ med glass och varm choklad innan vi spände på säckarna och började knata. Vilket resulterade i att jag hög på socker nästan studsade fram första timmen. Och eftersom jag hushållit så bra med min energi så blev resterande 4,5 timmar en aning (läs oändligt mycket) tyngre.
Nåja, väl framme belönas vi med anblicken av en vacker ljusbrun granitpelare med fantastiska spricklinjer alldeles ovanför lägret! Tyvärr möttes vi även av patagoniska isvindar med inslag av snöyra! Under frusna ilningar och irriterade muttranden om att "det skulle ju vara sommar!" så sätter vi upp tältet. Trots haveri på en tältbåge segrar vi till slut striden mot vinden och kryper utmattade in i tältet och somnar med alla kläder på.
Vi vaknar upp till sol och klarblå himmel, och genast bleknar gårdagens vedermödor. Vi campar på en platå intill den lilla sjön Laguna Toncek, som ramas in av taggiga små spetstoppar som bildar en vid hästsko över dalen. Centrum för oss campare är en bemannad fjällstuga, Refugio Frey, som erbjuder övernattning och där går faktiskt att köpa pizza, middag, frukost, snacks, vin och fatöl. Inte direkt vad vi väntade oss, men vi klagar inte! Vi är på semester i Patagonien, klippan är solvarm och kvalitén på lederna förstaklassig. Dåligt-väder-dagar väntas ut i den varma stugan med vin, pizza och en bra bok. Life is good! 

Fotogenialiskt

Det aer skont samtidigt som det gor ont...
Larissa jammar sig uppfor sprickan 

Efter ett par dagar med 5+ klättring så är Håkan sugen på att ta i lite grann. Vi ger oss på en två repors (replängder) led med en luftig arête (ytterhörn) på andra repan. Jag leder upp den första lättare repan över hyllor och genom några dieder (innerhörn). Jag finner den utmanande nog och undrar lätt över nästa repa. Jag är varm och go i kroppen när det är dags att göra stand och säkra upp Håkan. Det är inte alltid man får till bekväma standplatser (man sätter fast sig i väggen med säkringar och säkrar andreman när han följer upp), men till min förtjusning finner jag på en hylla en stor urgröpning i bergväggen som bildar en liten håla nästan som en fåtölj. Med utsikt över hela dalen i solsken så känns det som att sitta på en tron med hela världen för sina fötter! Håkan kommer upp och gör sig beredd att fortsätta vidare. Vinden blåser rätt friskt vilket kommer göra nästa repa som redan är utsatt och exponerad ännu mer krävande. Han tittar runt hörnet och vi tittar igen på guidebokens grovt tecknade bilder. Håkan är nervös och lite rädd, men han säger det inte, inte då. Han leker med tanken på att fira ner och göra en annan led istället. Men han bestämmer sig och tar kontroll över känslorna. I motsats till vad många kanske tror så sker klättring minst lika mycket i huvudet som med kroppen. Leden är tung, och han jobbar sig sakta upp. Jag sitter skyddad i min grop, men när vindbyarna ryter till huttrar jag. Mitt fokus är på Håkan som klättrar helt exponerad för vinden på arêten ovanför. Jag är berdd på att hålla fallet som jag nästan förväntar mig måste komma när som helst. Men det kommer inget ryck i repet, och Håkan kämpar sig upp till toppen. Imponerad och lättad andas jag ut. Det är en fantastisk känsla när man övervinner sig själv och sina rädslor, när man presterar något man inte trodde man klarar av och spelar på kroppen och sina muskler som duktiga musiker på sina instrument. Det var den känslan Håkan upplevde på toppen.

Hakan i sitt raetta element ;)

Nästa dag är det min tur. Min favorittyp av led är dieder (innerhörn) och jag har tittat ut en delikat sådan led. Välsäkrad, lite tung och utmanande med fina sprickor hela vägen. Efteråt myser jag som en katt som slickat i sig en skål med fet grädde. Underbart!

Under vilodagen åker Håkan på nån elak magbakterie så det blir ytterligare ett par lugna dagar. Full av rastlös energi stövlar jag sen fram mot klippan med en svag Håkan i släptåg när han återhämtat sig. Vi är sent ute och har gett oss på en fem repors led så mot slutet får vi ägna oss åt lite pannlampsklättring. Sista repan är en kamin (ja tänk att man klättrar som i en kamin med vägg både framför och bakom sig och man trycker mot båda väggar med händer, fötter och kropp för att komma upp) som smalnar mot ett tak man måste klättra ut och över. Ryggsäcken på ryggen gör mig så bred att jag inte kan vända mig om och det är svårt att rikta pannlampan rätt så jag ser vart jag ska sätta händer och fötter. Det är knöligt och avigt men jag får äntligen användning för den stora kamsäkringen jag shoppat på mig innan resan. Det är enda säkringen som är stor nog att sätta på flera meter. Väl uppe på toppen är det nästan ljust, fullmånen lyser starkt som en lampa över dalen som är alldeles tyst och stilla. Det är trolskt.

Det aer ROLIGT att klaettra!

Hakan samlar sig innfor den blasiga arêten

                                                               Vaelkomna till Frey!

Planerar naesta klaettertur med
ett glas rodvin i Refugion

Skalar vitlok till middagen

En badanka!